Demonen är tillbaka
Golfdemonen är tillbaka.
And he's here to stay.
U2 - Sweetest Thing
Jag och bloggen har separerat. Vi bor inte ihop längre. Efter ett väldigt hetsigt gräl i söndags, bestämde vi att det var dags att ta en paus. En paus från oss. Egentligen var det väl inte vi som bestämde det, utan det var jag. Jag kom på bloggen med att vara otrogen med grannen. Och då brakade helvetet loss. Vi skrek. Vi slogs. Vi luftade vår syn på förhållandet. Jag tyckte det var fruktansvärt respektlöst, det bloggen har gjort. Bloggen skällde tillbaka och sa att jag bara bryr mig om sporten på tv. Bloggen sa att det var jobbigt förut, i vanliga fall. Men nu, under VM har det gått till överdrift. Jag höll inte med om detta och då slog det slint för bloggen, som blev alldeles rasande. Efter att bloggen hade lugnat ner sig en aning började vi diskutera utan att skrika åt varandra. Vi kom fram till att vi har olika värderingar och att vi gick in i det här förhållandet med olika förväntningar. Därav denna separation. Förhoppningsvis kan vi hitta tillbaka till varandra snart igen. Men nu känns det bara skönt.
Jag skulle behöva lite tips. Tips på bra dykplatser. Gärna lite annorlund. Inte de vanliga som det snackas om, utan lite speciella platser. Det spelar ingen roll vart nånstans platsen ligger. Släng ut det bara.
ag börjar med att försöka pressa av det samma väg som det gick på. Då det inte går tänker jag att jag ska öppna spännet istället. Då inser jag till min fasa att det går inta att öppna spännet för det sitter ett larmdon med en färgpatron ivägen. Synd. Jag försöker pressa lite till. Men det är lönlöst. Och jag vågar ju inte ta i på riktigt, för tänk om färgpatronen sprängs. Då står jag där som fixarsmurfen, helt blå och jävlig. Så det var bara att lägga svansen mellan benen och gå iväg med hasande steg till kassan för att be om hjälp. Två söta damer står där med världens vitaste Pepsodent-leenden. Jag går fram till den ena och säger tyst, "Jag har ett litet problem." Och sträcker fram handleden. Hon skrattar åt mig och frågar om hon får låna armen ett tag. "Gärna" säger jag. Fem sekunder senare är jag fri. Befriad. Jag skäms och säger att jag inte ska ha armbandet, utan bara skjortan. Jag betalar för mig. 198 kr. Vänder på klacken och skyndar mig ut ur butiken. På vägen ut känns det helt plötsligt väldigt tomt på min högra handled.
Ingen annan verkar kolla. Ingen annan verkar intresserad. Är det verkligen menat för mig? Ja, så måste det nog vara.