I walk a lonely road

Jag och bloggen har separerat. Vi bor inte ihop längre. Efter ett väldigt hetsigt gräl i söndags, bestämde vi att det var dags att ta en paus. En paus från oss. Egentligen var det väl inte vi som bestämde det, utan det var jag. Jag kom på bloggen med att vara otrogen med grannen. Och då brakade helvetet loss. Vi skrek. Vi slogs. Vi luftade vår syn på förhållandet. Jag tyckte det var fruktansvärt respektlöst, det bloggen har gjort. Bloggen skällde tillbaka och sa att jag bara bryr mig om sporten på tv. Bloggen sa att det var jobbigt förut, i vanliga fall. Men nu, under VM har det gått till överdrift. Jag höll inte med om detta och då slog det slint för bloggen, som blev alldeles rasande. Efter att bloggen hade lugnat ner sig en aning började vi diskutera utan att skrika åt varandra. Vi kom fram till att vi har olika värderingar och att vi gick in i det här förhållandet med olika förväntningar. Därav denna separation. Förhoppningsvis kan vi hitta tillbaka till varandra snart igen. Men nu känns det bara skönt.

Känns välbehövligt.

[sen är det ju som sagt VM nu också, and I'm a sucker for sport]