Målgörarnas match, sa domaren

Det uttalandet speglade verkligen resultattavlan när 60 minuter var spelade. 17-11 till oss.
17-11.
28 mål.
Det är många.
Väldigt många.

25 minuter innan matchstart. Vi har fortfarande ingen målvakt.

Då kliver HAN in. Mannen med stort M. Mårten. Från Norge.

Mårten är Jimmys svåger. Mårten har aldrig spelat någon form av bollsport. Men detta vet inte vi. Så vi skojar med honom och säger, "nu har vi en målvakt, härligt".

"Vem, jag?" säger Mårten på störtskön norska.
Han tvekar några sekunder.
Sen säger han "Jag provar".

Kanon, tänker resten av laget. Vi slipper klubbdragning.
Detta var innan vi blev varse om att norrmän tydligen saknar allt vad reflexer heter.

Efter de fem första minuterna står det 4-0 till oss. När perioden är slut står det 8-1.
Mårten har bara fått två skott på sig, så vi klappar om honom och säger att han spelar bra.

När det gått sex minuter av andra perioden börjar vi slappna av. Precis som att detta är inga problem. Då tar det ungefär fem minuter och lika många skott.
Sen står det 9-6.

Det var i detta läge vi började ana oro. Oro över Mårtens reflexer. Eller oro är kanske fel ord.
Det började disskuteras på bänken, har karln några reflexer över huvudtaget.
Det var som att han va tre sekunder efter i alla rörelser.
Men nu var det försent att göra nåt åt det. Bara att hålla tätt bakåt så gott det går.

Matchen slutade som sagt 17-11. Jag kan inte sluta förundras över dessa siffror. Har nog aldrig tidigare sett så stora siffror på vuxennivå.

Sista minuterna var Mårtens totala saknad av reflexer ett rent nöje att sitta och kolla på.

Målgörarnas match, sa domaren.

Mårtens match, säger jag.

Kempe Gott!!!