Tysta leken börjar nu
Det är ingen som pratar med mig. Jag pratar inte med nån heller i och för sig. Men de är ju vuxna. Vuxna brukar ju snacka massor. Jag känner mig grymt utanför. Visserligen vill jag inte vara innanför, så det är väl ett val jag gjort. De sitter och fikar nu. Jag sitter här. Uttråkad som aldrig förr. Sen jag började här har jag blivit mycket deppigare. Tur att det inte är för alltid.
När kan man säga att man har börjat sitt riktiga liv. Det livet man ska leva. Är det vid en viss ålder. Eller har det att göra med vad man har uppnått. Jag tror nog på det sistnämnda. Alltså att när man har ett eget boende. Ett jobb. En bil. Ett förhållande. Då har man börjat sitt riktiga liv. För jag hoppas för allt i världen att jag inte har börjat det ännu. Vill inte att denna period ska ingå i mitt riktiga liv. Jag har verkligen kommit in i en period där jag är osäker på så mycket. Har jag valt rätt utbildning? Ska jag plugga vidare? Måste jag verkligen bo i Stockholm? Är det där med utbildning verkligen så viktigt?
Som jag sagt tidigare, så känns det ändå som att det är kontakterna som räknas. Allt var mycket enklare när man inte hade den här pressen på sig. Pressen att uppnå nåt. Men egentligen är det nog jag själv som sätter den pressen på mig.
Ja, det blev mycket tankar och inte så mycket fakta. Men jag var tvungen att skriva av mig.
Hoppas tankarna stannar här ute i cyberspace nu.
Och inte kommer tillbaka.
När kan man säga att man har börjat sitt riktiga liv. Det livet man ska leva. Är det vid en viss ålder. Eller har det att göra med vad man har uppnått. Jag tror nog på det sistnämnda. Alltså att när man har ett eget boende. Ett jobb. En bil. Ett förhållande. Då har man börjat sitt riktiga liv. För jag hoppas för allt i världen att jag inte har börjat det ännu. Vill inte att denna period ska ingå i mitt riktiga liv. Jag har verkligen kommit in i en period där jag är osäker på så mycket. Har jag valt rätt utbildning? Ska jag plugga vidare? Måste jag verkligen bo i Stockholm? Är det där med utbildning verkligen så viktigt?
Som jag sagt tidigare, så känns det ändå som att det är kontakterna som räknas. Allt var mycket enklare när man inte hade den här pressen på sig. Pressen att uppnå nåt. Men egentligen är det nog jag själv som sätter den pressen på mig.
Ja, det blev mycket tankar och inte så mycket fakta. Men jag var tvungen att skriva av mig.
Hoppas tankarna stannar här ute i cyberspace nu.
Och inte kommer tillbaka.
skrivet av Andreas klockan 14:25
5 Comments:
Livet går i perioder, upp och ner, precis som allt annat. Det kommer garanterat bli bättre, Nu vet du ju vad du INTE vill jobba me!
Var precis inne i en sån period för några veckor sen.. det suger!!
Jag sitter på ett jobb som jag hatar, jag gillar inte människan som jag blir när jag jobbar här..så jag sa upp mig .. 22 dagar kvar ! det finns en bok som heter "att må dåligt är en bra början" har inte läst den .. men det ligger något i titeln : )
Det kan det verkligen göra, skönt ändå att höra att det är fler som har sånna perioder.
Jag har precis tagit mig ifrån en jobbig period, hoppas du med gör det!
Hey, om allt känns så fel med utbildning och allt - varför inte hoppa av och göra det du tycker är kul? Det är kanske då det riktiga livet börjar.
hanna: det känns drygt att hoppa av nu, bara en termin kvar. Men jag vill ju bli brandman, men inte jobba med brandsäkerheten på ett företag, vilket jag gör nu. Frågan är bara om det finns jobb som brandman sen, Det utbildas ju så många.
Skicka en kommentar
<< Home