För första gången är jag nöjd

Klipptid idag klockan 11.00. Då kan ni ge er fan på att den sedvanliga ångesten infann sig 10.30. Ångesten inför att visa mig i en till två veckor utan att kännas igen som en människa, utan på sin höjd tas för nån slamkrypande organism. Jag har alltid tyckt att gå och klippa sig är en pina. Som man gör så sällan som möjligt. Det är ingenting man utsätter sig för om man inte måste. Men nu var jag tvungen. Folk klagade.
Så jag ringde och bokade tid.
"Har du något önskemål om vem som ska klippa dig?"
"Nej, det spelar ingen roll", svarade jag.
För sista gången i mitt liv.
För från och med denna dag är jag alltid Josef trogen. Vilken kille. Han räddade mig ur min misär. Och inte nog med det. Jag led inte ens.

Och jag är nöjd.