Saknadens våg sköljer över mig som en tsunami

Klockan är 00:34 när jag går och lägger mig.
Jag har varit med henne tidigare under kvällen. Jag hjälpte henne packa. Jag rullade och vek hennes kläder. Rörde vid henne. Hon var lika silkeslen som alltid. Vi sa hej då till varandra för två timmar och tjugofyra minuter sen. Jag glömde berätta hur mycket jag älskar henne. Jag sa bara "sköt om dig och var rädd om dig". Hur kunde jag glömma?

Nu ligger jag här i min tomma säng. Hon finns endast tio minuter bort. Hon sover. Det är jag säker på. Såhär nära finns hon bara i två timmar och tjugoen minuter till. Sen talar vi om mil. Många mil. Ungefär 320 mil. Inte så man kastar sten direkt. Jag borde ta mig till henne. Jag vet det. Men jag kan inte med det. Kan inte störa henne.

Nu vilar jag huvudet tungt på kudden. Jag ska sova. Och hur gärna jag än skulle vilja, så vet jag. Jag kommer inte att drömma om henne. Det kommer vara tomt. Jag kommer sova utan att drömma. Har aldrig kunnat styra över mina drömmar. Och kommer inte lyckas denna gång heller.

Hon reser. Och jag stannar kvar. Kvar med en saknad som kommer växa sig större och större för varje minut som går.
Det är nu jag på riktigt allvar inser hur mycket denna kvinna betyder för mig. Det är inte så att jag inte upptäckt det tidigare. Men nu är det så tydligt. Så uppenbart. Hon är min alldeles egna solstråle i en annars så grå vardag. Hon är min komplementfärg. Jag älskar henne så djupt.

Det är väl som det sägs...

Man vet inte hur bra man har det förens det inte längre finns kvar.