Persedeldräparen

Jag gjorde min värnplikt i Boden. Låg inne i 10 månader. Varav ungefär fem var okej.
Resten sög elefantpung. Det värsta var fältveckorna. Speciellt på vintern.
-27ºC. Fan det är ingen lek när man som Stockholmsgrabb tycker det är svinigt jävla askallt när det är -10ºC.
Men med en stor grön skitful komarock klarar man det mesta. Och eld förstås. Eld är ett måste.
En kille i min pluton var lite bakom flötet. Han var skitkul att se på, men man ville inte ha han i sin grupp. Framför allt inte under fältveckorna. Klantade nån sig så drabbade det hela gruppen. Och han hade bland annat slarvat bort vapnet en gång. Så det var en chock när han hamnade i min grupp på överlevnadsövningen. Gruppen bestod av fem tappra karlar.
Jag. Johansson. Reiiti. Willman. Norlander. Vem tror ni var guldfisken?

Fel. Det var Norlander.

Vad vi inte visste när vi gav oss ut klockan 18.00 en kall vinternatt i början av december var mycket. Visste inte hur länge vi skulle vara ute. Visste inte att vi skulle vara tvugna att klara oss utan mat. Visste inte att vi fem skulle klara oss på en rulle toapapper i fem dagar. Men framförallt visste vi inte att Norlander skulle sätta rekord i klantighet.

Vi fick inte ha med oss sovsäck, så förutsättningarna kanske inte var de bästa. Men det är inte lönt att klaga. Så fort man slutade gå så blev det snabbt kallt. Och när vi skulle slå läger så fick vi inte nåt tält utan vi fick hugga ner träd och spänna över presenningar.

Första natten så struntade vi i eld. Ingen ville sitta eldvakt. Ingen orkade. Vi hade ju gått konstant i sju timmar. Det misstaget gjorde vi aldrig om. Det var obeskrivligt kallt.
Kan.
Inte.
Sluta.
Hacka.
Tänder.

När vi skulle slå läger nästa kväll. Så hade vi gått ett dygn. Helt utan mat. Folk började må illa och många var jävligt trötta. När vi kom fram till lägerplatsen. Så gick jag och Johansson för att leta eter en bra plats. När vi hittade en så hämtade vi resten. Willman såg rätt hängig ut. Likaså Norlander. Det var bara Reiiti som verkade stridbar. Därefter delade vi upp arbetsuppgifterna. Norlander och jag skulle hugga träd. Johansson och Reiiti skulle bygga färläggningen. Och Willman skulle knäppa ihop presenningarna. När jag kom tillbaka med första trädet, frågade jag Reiiti vart de andra var. Han visste inte. Det visade sig att Johansson satt inne i skogen och spydde. Och Norlander hade somnat inne i samma skog. Willman, han hade hamnat i nån sorts fältkoma. Han kunde bara fokusera på eld och värme. Så medans jag högg träd så fick Reiiti knäppa presenningar och bygga. När vi hade tillräckligt med träd så hjälpte jag honom. Men vi fick passa oss för Willman för han hade plockat små torra kvistar och försökte tända dem farligt nära presenningen. Gång på gång.
Till slut var förläggningen klar och vi kunde tända vår eld utanför och krypa ner. Jag började som eldvakt. Eftersom det blir rätt kallt så kan man värma stenar vid elden för att sen stoppa vid fötterna i tältet. Så det gjorde vi. När sen Norlander sa till att han ville ha sin sten, så skulle jag plocka upp den. Då fräste det till i skinnet för den var så jävla het. Jag sa det till Norlander och sparkade bort den med kängan istället. Men det brydde inte han sig om utan han tog den med sin vante och stoppade stenen vid sin mage, sen tog han tag i Reiiti och tryckte honom intill sig. När de vaknade sen på morgonen så hade Norlander ett stort brännhål på magen på sin jacka. Och Reiiti hade sitt hål på ryggen. Reiiti blev överlycklig.

Så här fortsatte Norlander alla kvällar. Näst sista natten lyckades hans smälta sin termoskopp. Och sin vattenflaska. Det var bara en smält grönsvart plastpöl när vi vaknade. "Men jag ställde dom inte så nära ju". Way to go.

Fast jag ska inte gnälla på stackars Norlander, för sista natten lyckades jag också. Jag ansvarade för radion under denna övning. Så jag hade den stående vid min sovplats med luren hängandes på min känga. På nåt sätt lyckades jag sparka till kängan i sömnen så den välte. Gissa vart luren tar vägen. Just det.
In i glöden med dig bara lurjävel. Så när jag vaknade och skulle rapportera, så fanns det bara en halv lur kvar.

Jag blev förvånad. Och Glad.