Lik med fradga i mungipan

Har länge förundrats över att människor som är påväg till jobbet alltid lyckas se ut att vara så totalt missnöjda med sina liv. 98 procent ser ut som att de två minuter tidigare blivit uppgrävda ur graven i ösregn. Med lite nattdräggel hängandes i mungipan och stripigt hår. Jag är inte bättre jag. Inte i närheten faktiskt. Jag känner mig som jag blivit överkörd av ett godståg när klockan ringer på morgonen. Får knappt upp ögonen.
Detta får mig att börjar jag fundera. Kan det vara så att det endast är två procent av befolkningen som tycker det är kul att åka till jobbet. Som trivs. Som känner att det finns en mening med det som de sysslar med.

Vad beror detta på då? Kan det vara så att vi är åt helvete för bekväma. Vill ha allt serverat på silverfat. Allt som vi har nu och mer därtill, men vi vill inte jobba för det. Jag har definitivt såna dagar. Dagar då jag bara känner att vafan sysslar jag med? Varför gör jag det här? Jag lär nog knappast vara ensam med dessa tankar heller.

Eller är det dessa två procent som drar in de feta lönerna. VD. Chefer. Högt uppsatta. Varför är de så glada då? Man ska ju inte bli lyckligare av pengar. Var det inte nån som sa så?
Jag vet absolut inte svaret. Bara frågorna.

Hur som helst så har morgonpendeln blivit ockuperad av Svartskägg,
Black Bart, Thomas Tew, Kapten Kidd, Calico Jack och resten av deras posse.

Det måste vara spännande att färdas på räls.