Alla C-kändisar med klåda räcker upp handen.

Jag ville knuffa omkull honom. Så han blev smutsig.
Han stod där och snackade i mobilen, som om ingen annan hörde. Jag hade mp3-spelaren igång. Jag hörde.

"Det är bara massa äckliga, feta och svettiga människor på tågen."
"Ah, vissa känner igen mig, andra inte."
"Jag kommer till Dramaten om 25 minuter."

Som om nån skulle bry sig om en jävla teaterapa. Så fort nån kom för nära honom, lutade han sig undan. Jävla fjolla.
Det var första gången som jag nånsin velat göra nån illa. Han var ju en sån jävla idiot. Det hade känts bra.

Sen ringde det igen, det måste vart nån han inte gillade.

"Vadå kaxig?!"
"Du är ju en ignorant liten skit, som inte har ett dugg att säga till om."
"Fixa det!"

Vi det laget hade jag tagit ur lurarna och titta på honom och skakade på huvudet.

Jag ville inte skada honom längre. Jag tyckte synd om honom.

Han var lönnfet och otrevlig. Säkert jävligt ensam.


By the way. Jag kände inte igen honom.