Vardagsstressen

Jag upplever dagens samhälle som alldeles för uppstressat. Det finns ju ingen som mår bra av stress.
För mig personligen så är jobbfrågan ett stressmoment, man pluggar och pluggar. När jag är klar har jag gått i skola i totalt 14 år. 14 år. Det är länge.
De flesta pluggar ännu längre. Trots detta så är man långt ifrån garanterad jobb. Ska det vara så?
Det tycker jag inte. Men tyvärr så ser jag ingen lösning på det heller.

Det känns som att hela livet blir förskjutet för att man går i skolan så länge. Man kan ju inte börja leva på riktigt förens man är färdigutbildad. Gärna med fast inkomst.

Nu sitter jag här och bara längtar bort. Till en tillvaro där endast jag ställer kraven på mig själv. Därmed inte sagt att jag vill leva mitt liv ensam. Självklart vill jag leva med de jag bryr mig om. Och de får givetvis ställa krav på mig, det räknar jag med. Det jag talar om är karriärmässiga krav. D.v.s. folk som säger att du måste göra så, eller du borde göra si.

Det är mitt liv. Jag väljer själv.